Tröttsamma tankar
Alldeles för mycket tankar igår kväll. Men det är väl inte konstigt att hjärnan har mycket att bearbeta efter veckan. Drömde säkert fem olika episoder i natt om jobbet, sjukvård, patienter. I en dröm hade jag till och med en narkosapparat ståendes i mitt vardagsrum mellan soffan och Tvn. Det utfördes operationer här hemma hos mig och efteråt bytte jag blodiga slangar till sugen och olika filter. Konstaterade att de högar med grejer jag tagit med från jobbet började ta slut. Usch, känner mig inte speciellt utvilad idag. Seg och halvhuvudvärk.
Negativa tankar i natt om jobbet, framtiden, flyttandet, den mörka årstiden, förlorade kontakter med barndomsvänner. Sånt där som bara stressar. Sånt som är onödigt. Tar energi. Har också läst en del från mina resedagböcker. De datum som passerat. Är glad över att jag skrev så mycket då. Det känns bra att ha nu. Jag läser om hur jag blev sjuk, hur det började smygande och jag trodde hela tiden att det skulle gå över. Så jag väntade och uthärdade men det blev bara värre. Kan se det med mer objektiv blick nu efteråt. När jag har hela händelseförloppet klart. Då är det så enkelt att se att jag borde sökt hjälp mycket tidigare. Kunde inte dricka, inte äta och orkade inte lämna hotellrummet för att köpa vatten. Smärtor och febersvettningar hela tiden och jag sov knappt någonting, de sista nätterna innan sjukhuset. Men jag minns precis hur det var, när jag liksom förnekade faktum, ville klara mig själv, ville bli bättre, ville resa vidare. Jag trodde faktiskt hela tiden att det skulle gå över.
Jag vet att det inte alltid kommer vara så här. Alla tankar kring att vara ny på jobbet. All press och stress. Mardrömmar. Det kommer bli bättre. Jag kommer kunna slappna av hemma. Jag kommer kunna tänka positivt igen. Så många gånger förut har jag varit ny och det har tagit all kraft. Jag känner ju igen det här men det är som om jag blir förvånad över hur jobbigt det är. Just denna vecka har det tagit över allt. Ibland står jag där i salen och undrar är det värt det? Självförtroendet pendlar upp och ned. Misstag straffas med ältande i flera år. Hjärtklappning, magkatarr, aptitlöshet, mardrömmar. Det kommer gå över. Jag måste förbli hoppfull. Jag har klarat mig igen det alla andra gånger.
Sjukhus à la Indien
29 sept 2005
Negativa tankar i natt om jobbet, framtiden, flyttandet, den mörka årstiden, förlorade kontakter med barndomsvänner. Sånt där som bara stressar. Sånt som är onödigt. Tar energi. Har också läst en del från mina resedagböcker. De datum som passerat. Är glad över att jag skrev så mycket då. Det känns bra att ha nu. Jag läser om hur jag blev sjuk, hur det började smygande och jag trodde hela tiden att det skulle gå över. Så jag väntade och uthärdade men det blev bara värre. Kan se det med mer objektiv blick nu efteråt. När jag har hela händelseförloppet klart. Då är det så enkelt att se att jag borde sökt hjälp mycket tidigare. Kunde inte dricka, inte äta och orkade inte lämna hotellrummet för att köpa vatten. Smärtor och febersvettningar hela tiden och jag sov knappt någonting, de sista nätterna innan sjukhuset. Men jag minns precis hur det var, när jag liksom förnekade faktum, ville klara mig själv, ville bli bättre, ville resa vidare. Jag trodde faktiskt hela tiden att det skulle gå över.
Jag vet att det inte alltid kommer vara så här. Alla tankar kring att vara ny på jobbet. All press och stress. Mardrömmar. Det kommer bli bättre. Jag kommer kunna slappna av hemma. Jag kommer kunna tänka positivt igen. Så många gånger förut har jag varit ny och det har tagit all kraft. Jag känner ju igen det här men det är som om jag blir förvånad över hur jobbigt det är. Just denna vecka har det tagit över allt. Ibland står jag där i salen och undrar är det värt det? Självförtroendet pendlar upp och ned. Misstag straffas med ältande i flera år. Hjärtklappning, magkatarr, aptitlöshet, mardrömmar. Det kommer gå över. Jag måste förbli hoppfull. Jag har klarat mig igen det alla andra gånger.
Sjukhus à la Indien
29 sept 2005
Kommentarer
Postat av: Robban
Denna gången är inget undantag. *ger vitaminspruta*
Postat av: Louisa
Tack R för uppmuntran. Ibland känns det så himla tungt.
Postat av: Karolina o Felicia
Kikar in i din blogg som ja hittade på en annan sida!
Vem e jag då!
Mamma på 23år till en cancer sjuk dotter!
Bor i skåne!
HA EN FORTSATT TREVLIG SÖNDAG KVÄLL!
Postat av: Louisa
Tack så mycket och jag önkar er detsamma! Och tänker på er.
Trackback