Louisa

Skrivare. Resenär. Nattmänniska. Drömmare.

Kvällarna börjar bli kyligare nu. Jag går promenader vid havet och märker att hösten är på väg. Stranden är ofta öde nu och om någon månad börjar löven ändra färg. Men samtidigt kan jag på ett ögonblick förflytta mig i tiden. Till varma, klibbiga kvällar. För två år sen hade jag bara avverkat ett par dagar på min rundresa i Indien. Har väldigt blandade känslor från den tiden. Kände en stor nyfikenhet och längtan efter allt jag hade planerat, platser att besöka. Punkter och märkliga namn på kartan blev fantasier i huvudet. Bilder av riter vid den heliga floden, i religionsböckerna i högstadiet. Men också kulturchocken, som blev värre än vad jag hade trott. Jag blev stirrad på hela tiden, uppmärksammad i varje situation. Det var svårt. Och jag kände inte att jag fick tillräckligt med tid ensam, i början. När jag väl var det kände jag mig stressad, det var så mycket som jag skulle hinna med. Fysiskt och mentalt gick kroppen på högvarv. Försökte anpassa sig, bearbeta alla nya intryck. Mardrömmar varje natt, insekter i sängen, magsjuka, rostigt hänglås på hotelldrörren. Den där klibbiga hettan. Jag ville krypa ur mitt skinn. Natt och dag.

Söndag eftermiddag men hettan tyngde ned mig och alla andra ovana. Lång ringlande kö utanför murarna med hundratals andra ditresta, trots den separata kön för västerlänningar. Försäljare och tiggare. Tomma vattenflaskor i rännstenen. Innanför de höga murarna fanns välkrattade gräsmattor och fontäner. Så tillrättalagt och helt olikt det vanliga samhället. Nästan som en chock. En tidsresa. Vackra saris och solglasögon. Fotoblixtar och poserande turister. I alla oändlighet.
Det var overkligt att stå där. Som alla andra kända platser som man har sett på bild många gånger eller på Tv. Som man vet finns där långt borta och en dag står man plötsligt där. Taj Mahal. Så mycket större och vackrare än på bild. Jag var imponerad, hänförd. Förtrollad. Inte en ensam byggnad utan dussintals. Ett mausoleum byggt på 1630-talet av en man som älskade sin hustru. En sorts symbol för romantiken. Efter besväret att komma in på området stannade jag kvar i ett par timmar. Vandrade i palatsets innersta. Barfota på vita marmorgolv. Blommor låg på stenkistan. Det sägs att byggnaden ändrar färg i solnedgången men kanske är det tydligast andra tider på året. Jag såg inte mycket av det nu. Men det fanns så mycket annat att beskåda. Orädda apor klättrade på stenmurarna och solen gick ned på baksidan, vid floden. Jag såg barn och vuxna leka långt där nere. På flodens strand. Dit ingen dyr biljett behövde lösas. En vacker kväll. Och det hade knappt sjunkit in att jag var i Indien. Nu har det redan gått två år. Men minnet känns nästan lika starkt som tidigare.

              

Porten i röd sandsten in mot gården där Taj Mahal ligger (syns vitt i "dörröppningen")
Kortet taget ståendes vid Taj Mahal över den perfekta trädgården
I solnedgången ändrar byggnaden färg, säger dem...
Solen går ned vid floden, ett av vakttornen, muren där aporna höll till.

Tack!

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen. Du tar kanonfina bilder!

Tack. Även om du kanske sagt det förut är det roligt att höra! Jag är mycket nöjd med fotot på det vita palatset. Den klassiska Taj Mahal bilden.

Den bilden är kanon. Fina vita moln på himlen och allt.