Stranden i Goa

Jo jag blir barnsligt exalterad ibland. Över småsaker som känns som något stort. Tittar på The Bourne Supremacy med snygge och sympatiske Jason Bourne (Matt Damon). Första gången jag såg filmen var på bio i New York augusti 2004. Inne i en femvåningsbyggnad fylld med biosalonger, helt gigantiskt i svenska mått mätt. Läget var centralt, på 42nd Street bara hundra meter från Times Square. Mitt i värsta turistgettot med snabbmatsrestauranger vägg i vägg, turister köande till teatrarna på Broadway, soveniraffärer med likadana t-shirtar och alla gula taxibilar.
Filmen hade inte haft premiär hemma i Sverige ännu då och det kändes lite häftigt att få se den i förväg. Och det jag minns fortfarande så tydligt är att de första scenerna är från Goa, Indien. Jag minns att det var vackert, när han och hon är vakna på natten. Hon omfamnar honom försiktigt i mörkret på deras altan när han ser ut på stranden. Det är natt och han har vaknat av mardrömmar. Kanske minns jag de där scenerna från Indien extra tydligt (ungefär det enda jag minns från filmen) för att jag på den tiden fortfarande drömde om att resa dit. Ett år senare blev resan av.

Så nu sitter jag här hemma i soffan och ser början av filmen. Vackert och romantiskt, precis som jag minns det. Jason Bourne står inne i huset på natten och man ser bara en liten bit av stranden genom dörröppningen. Men jag känner igen det. Utsikten. Delar av den lilla ön ute i bukten. Någon minut senare får jag se mer av stranden och den passar perfekt in i mitt minne. Men jag tänker att i Goa, längs kusten, finns tusentals stränder och när jag var där besökte jag bara en handfull. Vad är chansen att jag skulle känna igen mig från en film. Men sen joggar han längs stranden i fullt dagsljus och kameran visar lite åt båda hållen och då känner jag igen allt. Jag är så säker på att det är där jag var. Jag blir så glad och varm. Den knäppa känslan, Matt Damon har varit på samma strand som jag. Varför skulle det ha betydelse. Egentligen.
Jag bodde där på stranden i fyra, fem dagar. Badade i havet och gick så långt det gick åt båda hållen. Klättrade bland klippor och träd. Jag fotograferade ön ute i bukten. Den som jag känner igen. Många kvällar satt jag på stranden och såg solen gå ned i havet. Bland korna och hundarna och fiskebåtarna och turisterna och barnen som lekte. Jag har varit där. Och de sekvenserna som filmen visar kan inte mäta sig med verkligheten. Inte mina foton heller.

PalolemSolned

PalolemHyddor

         

Palolem. När jag har kommit på namnet på stranden gör jag en sökning på nätet och kan konstatera att jag hade helt rätt. Scenerna från filmen har spelats in där. Hur kunde jag känna igen mig efter att bara ha sett ett par meter av ön i halvmörkret? Förvånad över hjärnans förmåga att känna igen detaljer. Minnas avlägsna platser på sekunder. Och exalterad. Längtar tillbaka, just nu.

Re: 6 april


Kommentarer
Postat av: Martina

Lisa, skriv inte för mycket här, utan samla allt till din bok istället! :) Stora Kramar

2007-09-17 @ 21:49:04
Postat av: Louisa

Njä, har faktiskt lagt ned dem planerna. För ett par år sen. Men jag är nöjd med fotona från resan! Men jag blir sjuk av längtan när jag tittar på dem så oftast låter jag bli. Du vet ju hur det är.

2007-09-17 @ 22:20:07
Postat av: Robban

När åker vi? ;)

2007-09-18 @ 21:29:23
Postat av: Myggan

Jag kännde igen en gata i Budapest som jag såg på tv fast jag hade varit där jättekort. Det var häftigt. DEt där är ju
coolt tycker jag.

2007-10-01 @ 20:37:02
Postat av: Louisa

Det är fantastiskt att man kan känna igen något som man bara sett/besökt en gång och ser en liten snutt av.

2007-10-01 @ 20:55:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback