Louisa

Sitter på bussen på väg hem efter några timmar på stan efter jobbet. Lyssnar på iPoden, tänker på jeans och det märkliga vädret. Solen skiner, himlen är vacker men störtregnet har lämnat tydliga spår. Allting är blött. Bussen saktar in. Jag ser en ung kille i vit t-shirt och jeans gå längs mitträcket på den stora motorleden. En bit längre fram står en liten röd bil parkerad. Bensinstopp antar jag men han har ingen dunk i handen. Och närmaste mack ligger åt andra hållet vet jag ju. Men så passerar bussen en annan bil, vit. Och bredvid den en grupp människor. En medelålders kvinna ligger på marken, på sidan med benen lite böjda. En filt eller klädesplagg över sig. Hela pannan mörkröd av blod. Hon ligger med öppna ögon, verkar vara vid medvetande men ser chockad ut. Blek och stilla. Det ögonblicket som min blick passerar. Någon sitter på huk vid hennes sida, håller henne i handen. Sex, sju stycken ungdomar, ungefär i min ålder, står bakom henne. Står där nära räcket för att inte bli påkörda av de passerande bilarna. Står där i bara tröjor med uttryckslösa ansikten. Det ser märkligt ut. En ögonblicksbild. En scen frusen i tiden. Overkligt. Jag känner dåligt samvete över att jag sitter och tänker på shopping och jeans när en kvinna ligger där skadad, blödande. Jag vill hjälpa till, hålla handen, prata lugnande, lyssna. Allt det där som jag gör varje dag. Som jag blivit så bra på. Jag har faktiskt aldrig sett en trafikolycka förut, där inte ambulansen hunnit fram. Både tur och otur att sjukhuset bara ligger två minuter bort. Jag vill att dem ska skynda sig. Komma fram nu genast så hon slipper ligga där på den blöta asfalten. Så att ungdomarna kan sätta sig i bilen och köra vidare. Börja bearbeta det dem sett. Släppa sitt ansvar och veta att hon är i goda händer. Så mycket tankar trängs i mitt huvud, skumpar vidare på bussen, ser på vacker klar himmel. Många gånger har jag funderat på hur jag skulle reagera om jag kom först till en olycka. Om jag trots utbildning skulle bli handlingsförlamad och rädd. Jag har drömt om sådana situationer ofta. I form av mardrömmar alltid. I drömmen försöker jag göra allt för att rädda någon, med mina bara händer, men jag räcker aldrig till.