Sov gott

Måndag kväll och plötsligt slår mitt hjärta ett extra slag. Orden och innebörden sjunker långsamt in. En blogg som jag har följt i flera månader. Varje dag. En liten pojke i ett annat land som har cancer. Nu är han död. I natt. När jag sov drog han sitt sista andetag i hemmet omgiven av sin familj. Sju år gammal. Livet är orättvist. Det har jag blivit påmind om allt oftare.

Kanske är det absurt att sitta här vid datorn och fälla tårar över ett barn som jag inte alls kände. Men har man följt någons liv så länge, alla dagliga aktiviteter. Framsteg och motgångar. Då känns det som om man har blivit en del av det hela. Då är det svårt att inte bli berörd. För jag har läst hur det sakta har gått utför för honom. När läkarna tvingats ge upp och cancern tagit över. Morfinet och syrgasen har bara ökat och aptiten och energin minskat. Tillslut började de vitala funktionerna svikta, så som det ofta blir hos den döende. Sen gled han iväg lugnt och stilla.

Sju år gammal blev han alltså. Varit sjuk sen han var fyra. Jag kan ju aldrig förstå det som han har gått igenom. Hur hans anhöriga har haft det. Hur hans syskon upplevt det. Men jag tror att det är det jag är ute efter. Att förstå. Det är därför jag söker kunskapen, sent om nätterna. För att jag vill bli bättre och kunna hjälpa. Kunna göra skillnad för någon. Kanske inte nu men längre fram. Jag vill hjälpa.

Önskar förstås att hans död inte är förgäves. Att något gott kanske kan komma ur det här. Att någon blir inspirerad att ta vara på sitt liv. Så som jag känner just nu. Det jag har lärt mig efter de här månaderna. Hur viktigt det är att ta vara på tiden. Att uppskatta det man har. Sin familj. För allting kan förändras så snabbt.

Sov gott kära barn. Nu är din långa kamp över.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback