Louisa

Hade en lång detaljerad ångestfylld mardröm i natt. På slutet gick jag längs tågspår. Och i mörka tunnlar. Barfota på vassa verktyg. Det var vinter och snö. Vaknade frusen och svettig, lättad att drömmen inte var sann. Fick byta nattkläder som så ofta. Men drömmen var svår att släppa. Jag minns alla detaljer riktigt tydligt fortfarande. Och känslan när jag gick där på de silverglänsande spåren. Nu är det kväll, nästa natt väntar. Önskar att jag slapp det här. Min hjärnas ständiga analyser och sidospår. Jag har faktiskt slutat hoppas på en hel natts sömn. Även med tabletterna.

Saknar praktiken nu när jag återvänt till skolan. Samtalen med patienterna. De olika förberedelserna och momenten. De kära instrumenten. Den nakna huden. De gröna dukarna. De varma tarmarna. Vad gör dem idag på avdelningen? Jag undrar vad jag missar.
Vi har ett slappare schema nu. Det är skönt att slippa gå upp klockan sex men samtidigt har jag fått mer tid för tankar. Oro inför framtiden. Sånt som jag halvt lyckades nonchalera förut. Fokuserade så mycket på här och nu.

De små lapparna som jag skriver till mig själv. Påminnelser om vad jag måste göra. Samtal som jag är rädd för att ringa. Brev som jag är osäker på hur jag ska formulera. Argument som jag borde förfina. Besked som jag inte vill få. Och allt det där. Som en repris av våren för två år sen. När jag skulle ta examen sist. När jag skulle ge mig ut i den tuffa verkligheten. Bort från skolans skyddade värld.

Allt självförtroende som jag har byggt upp under praktiken. Hur ska jag bevara det nu? Hur ska jag kunna sälja mig själv? Lova någon att jag är duktig. Att jag är noggrann. Att jag är exceptionell. För tänk om jag inte orkar leva upp till det. Om min positiva energi avtar, om stressen tar över, om min kropp långsamt bryts ned. Om all nyfikenhet och motivation försvinner och kvar blir bara ett tvång. En klump i magen varje morgon. Ännu en ny dag. Hundra negativa tankar på bussen innan jag ens kommit till jobbet. Jag är rädd för det. Att återupprepa det som varit.