Symtom
Kom i säng först vid 05:30 av den vanliga anledningen (det finns så mycket roligt att göra på natten och min kreativitet vaknar och det finns tid och miljontals sidor som erbjuder kunskap). Somnade vid 06, det var ljust ute då. Vaknade av telefonen 09, det var en kille som ringt fel. Somnade om men drömde mig svettig och fick byta nattkläder. Vaknade klockan 13 då morfar ringde. Väckte jag dig? Jo, men det gör inget. Gav upp då och gick upp men har inte varit speciellt trött idag eller seg sen igår. Har gått en promenad till havet. Bästa vädret på flera dagar här. Middag blev nygräddade våfflor med hallonsylt och glass. Och jag har bakat äppelsmulpaj, som jag egentligen inte känner för att äta. Men det var kul att baka.
En gnagande oro som jag burit på i ett par månader har aktualiserats igen. Kan inte låta bli att tro det värsta. Att jag är allvarligt sjuk. Känner mig så patetisk som oroar mig. Vore så lätt att säga till sig själv att det bara är inbillning om inte symtomen fanns där rent fysiskt. Men det kan ju lika gärna vara något annat, något helt ofarligt. En knöl behöver inte betyda döden. Men det är hela grejen med att söka hjälp. Jag vill inte, vill lösa saker själv som alltid. Vara stark. Är rädd för att de ska tycka att jag tagit upp deras tid i onödan. Att de ska skratta åt mig efteråt i fikarummet. Min utbildning och insiderkunskap är bara i vägen. Det är den som göra att en del av mig anser att jag borde kunna diagnostisera mig själv. Som om kunskap skulle kunna förändra fakta. Jag kan inte låta bli att söka på nätet, läser om symtom och incidens för att motbevisa mig själv. För att se hur ovanligt det är för någon i min ålder osv. Men jag tror att det ofta får motsatt effekt. Ger mer bränsle till elden. Det stämmer ju in på mig. Och det också. Och har jag inte haft... Vet inte vad jag ska göra. Har sagt till mig själv länge att söka hjälp om jag oroar mig så mycket att det upptar flera timmar om dagen. Som vanligt: det största hindret i min väg är jag själv!
Min tanke var att om jag skriver det här kanske känslorna lägger sig lite för ikväll iaf.
En gnagande oro som jag burit på i ett par månader har aktualiserats igen. Kan inte låta bli att tro det värsta. Att jag är allvarligt sjuk. Känner mig så patetisk som oroar mig. Vore så lätt att säga till sig själv att det bara är inbillning om inte symtomen fanns där rent fysiskt. Men det kan ju lika gärna vara något annat, något helt ofarligt. En knöl behöver inte betyda döden. Men det är hela grejen med att söka hjälp. Jag vill inte, vill lösa saker själv som alltid. Vara stark. Är rädd för att de ska tycka att jag tagit upp deras tid i onödan. Att de ska skratta åt mig efteråt i fikarummet. Min utbildning och insiderkunskap är bara i vägen. Det är den som göra att en del av mig anser att jag borde kunna diagnostisera mig själv. Som om kunskap skulle kunna förändra fakta. Jag kan inte låta bli att söka på nätet, läser om symtom och incidens för att motbevisa mig själv. För att se hur ovanligt det är för någon i min ålder osv. Men jag tror att det ofta får motsatt effekt. Ger mer bränsle till elden. Det stämmer ju in på mig. Och det också. Och har jag inte haft... Vet inte vad jag ska göra. Har sagt till mig själv länge att söka hjälp om jag oroar mig så mycket att det upptar flera timmar om dagen. Som vanligt: det största hindret i min väg är jag själv!
Min tanke var att om jag skriver det här kanske känslorna lägger sig lite för ikväll iaf.
Kommentarer
Postat av: Robban
Hoppas tankarna skingrades något.
Trackback