Otrygg

Kom hem nyligen. Har varit på födelsedagskalas/party hos en nära vän. Blev bjuden på mycket gott att både äta och dricka och stämningen var god hela kvällen. Speciellt mot slutet när glasen var tomma och lördag blev söndag. Då samlade vi ihop oss och gick vidare ut.

Åkte spårvagnen förbi den nattöppna akutmottagningen. Först såg jag en stor polisbuss slarvigt parkerad på trottoaren. Sen fem polismän som höll fast en ung man, nedbrottad på mage/sida på marken. Ett svart föremål låg bredvid honom. En sköterska inifrån akuten stod två steg bakom och såg på. Vagnen passerade så snabbt att jag inte hann se alla detaljer. Misstänker att det handlade om en våldsam patient, någon som viftat eller hotat med vapen. Påverkad. Sånt händer säkert varje natt här i storstan. Bara det att jag inte ser det.

Det har regnat lite idag och blåst men nu på natten var det ändå varmt. Till och med enligt min hårda standard. Jag som alltid alltid är frusen hade nu jackan och sjalen kvar över armen hela vägen hem. Kan inte minnas när det hände senast. 16 grader ute just nu.

Jag brukar inte vara speciellt rädd när jag går från hållplatsen och hem nattetid. Men nu, nyss, var gatorna oroväckande folktomma och inga bilar passerade heller. Och alla buskage längs vägen, alla skuggor. Tankarna växte. Mina steg bestämda, snabba. Målinriktade. Nödfallsplaner i huvudet, om ifall att. Det var ödsligheten och tystnaden som skrämde. Det kändes som om jag var den enda människan kvar i hela staden. Jag brukar inte vara rädd. I Berlin kände jag obehag någon gång sent en natt, var tvungen att passera under mörk järnvägsbro. I Amsterdam kände jag det aldrig. Jag kände en stor (falsk?) trygghet när jag gick längs kanalerna hem. Staden var så vacker och det var så mycket som jag ville säga, tänka, skriva. Om natten. Aldrig var jag rädd där.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback