Louisa

Ibland pratar jag utan att tänka efter före. Ibland blir det något meningsfullt och bra. Som idag. Glömde tillfälligt min blyghet och status som ny och påpekade en sak om den medvetslöse patienten inför de åtta personer som närvarade. Både ordinarie personal och några under utbildning. Dem ville inte riktigt lyssna, hade bråttom förstås. Skruvade på sig, ville nog inte höra heller. Jag upprepade min fråga. En läkarkandidat kom med en ganska dålig ursäkt. De andra såg på varandra lite skuldmedvetet och sköterskan som hade huvudansvaret mumlade något om en kompromiss. Jag kände tydligt att jag inte gjorde mig populär. Men efteråt kändes det ändå bra. Att jag vågat säga till. Försvarat någon som själv inte kunde tala just då.

Menar inte att jag har högre moral än andra. Kanske kommer jag också bli avtrubbad i framtiden. Glömma vad jag en gång tyckte var viktigt. Jag hoppas inte det. Tror att jag som ny har en färskare blick för sådana här situationer. Inte bara det dåliga. Ser ofta saker som jag önskar jag hade tänkt på.

Ingen ska behöva vakna upp i en pöl av sitt eget blod. Om det hade varit dem själva eller deras anhöriga som legat där på båren hade dem nog agerat annorlunda. Tyvärr.