Louisa

Besöket hos läkaren gick bra. Jag var lite nervös över att hon skulle förvägra mig ett nytt recept. Att hon skulle säga att jag måste trappa ned, vänja mig av. Men så blev det inte. Hon sa Du har inte varit här på länge. Hur har du klarat dig? Dem kan ju inte ha räckt. Jag förklarade att jag hade sparat in, gjort uppehåll under loven och helgerna, så som hon sa till mig att göra för länge sen. Jag berättade lite om min vardag. Min ständiga kamp mot energilösheten. Hon sa att jag borde ta tabletterna varje natt. Det var skönt att höra. Men jag vet inte om hon har rätt. Det är inte bara sömnen som är ett problem, det är ju alla tankarna. Dem som finns med mig på bussen, i skolan, i duschen, framför Tvn, i mörkret. I mitt huvud.

Jag var mer ärlig mot henne idag än vad jag varit tidigare. Det är mitt stora problem; att jag så gärna vill censurera mig själv inför alla. Även dem som ska försöka hjälpa mig. Jag har aldrig sagt hela sanningen till mina psykologer eller läkare eller vänner eller föräldrar. Aldrig.

En sak som jag har lite svårt för är när hon kallar mig kollega. Idag sa hon vid ett tillfälle "Vad tycker du? Du är ju som en kollega." Jo visst det kanske jag är, men inte just nu. I din fåtölj vill jag vara patient. Jag är här för att jag har sökt din expertis. Lämna mitt yrke utanför just nu. Se mig som den jag är.

Men jag kände mig nöjd och lättad efteråt. Receptet på hundratjugo sömntabletter ger visst hopp om några stilla nätter och den nya medicinen ska jag ge en chans. De andra har inte hjälpt mig men kanske, kanske kommer det hända något denna gång.