Louisa

Mitt hjärta bultar hårt nu när jag bläddrar i mappen med fotona. Minnena från den där kvällen gör mig varm. Men orden liksom sviker mig nu när jag vill berätta och därför har jag valt att använda den text som jag skrev för ett år sen. 26 februari 2006.

Känslan
när det röda ljuset
lyser på mig
tre meter från scenen.
Overkligt.

Jag sträcker ut handen och tror
att jag ska kunna nudda vid honom
för han är tre meter bort
står vid kanten med sin gitarr.
Jag känner honom väl
det är bara M och jag
inte tolvtusen andra.

Han ser på mig bakom sminkade ögon
bara mig
för jag är den utvalda.
Djupt inom mig växer kraften
som får min kropp att vridas i extas
av hans blick
och jag ropar hans namn
ljud som drunknar i femtusen decibel.

Rösterna som jag känner så väl nu
minsta nyans
dem har ekat i mitt flickrum, i min lägenhet
på bussar och tåg
i ensamhet och avgrundsdjup förtvivlan
i tio år.

Alla rörelser, era små egenheter
har jag sett förut
och nu träffas vi igen
inte bara i mina drömmar
utan tre meter ifrån
men min utsträckta hand
når inte fram.

Jag går därifrån med mina minnen
mina foton
och känslan
som är värd mer än alla pengar i världen.




Jo det här fotot på Martin Gore har jag tagit.