Avancemang

Vi är femton personer i rummet. Jag lyfter blicken och räknar snabbt. Femton personer som alla arbetar mot samma mål. Att rädda någons liv. Att ge någon tid. Framtid.
Under lager av gröna dukar ligger patienten, sovandes, med slangar och kanyler. CVK, PEG, KAD, EKG, trach, artärnål, ventilator. Värre kommer det nog bli. En plats på IVA väntar och veckor av prövningar.

Jag tänker att om patienten kunde se sig själv nu, se hur det verkligen går till, hade personen då gjort samma val? Att genomgå denna tiotimmars operation och främst den långa återhämtningen. Det är ju en sak att få information innan, det är en annan sak att genomgå det på riktigt och vakna efteråt. Tänker jag. Kommer patienten ångra sig när den vaknar upp i smärtor några dygn senare? Hur kommer det nya livet se ut efteråt? Nya vanor. En andra chans, mer tid. Men med en kropp som inte är som förut och aldrig kommer bli hel. Om jag också var obotligt sjuk hade jag säkert satsat allt. Tagit alla chanser. Men inte när jag står här och ser. Då vill jag inte att någon jag känner ska behöva gå igenom det här. Men samtidigt slås jag av en beundran för hur mycket människokroppen klarar.

Jag frågar om tumören, dess utbredning. Som svar får jag en blodig klump i handen, fäst på en peang. Uppsvullna lymfkörtlar. En bit av ett stort kärl. En nerv kanske och annan vävnad. Anatomilektion på hög nivå.
Ibland stirrar man så länge på en och samma punkt att man glömmer helheten. Zoomar sen ut och ser att huden i halva ansiktet är bortskalad och lagd åt sidan. Och jag tänker liksom wow. Hur har det här gått till? Vad gör jag här? Trots att jag varit med från allra första början. Muskler och kärl ligger blottade. Overkligt. Hela halsens anatomi. Så fantastiskt. Igen och igen. Jag tröttnar aldrig.  

Och så står jag där med patientens underkäke i handen. Den delen som vi tagit bort. Sågat bort. Avlägsnat. Anatomilektion på extremt hög nivå. Mandibel. En halv underkäke med tänder kvar. Hårt ben mellan mina handskbeklädda fingrar. Jag njuter i hemlighet. Av avancemanget tror jag. Jag har drömt om det här sen jag var fjorton år. Drömt om att befinna mig i händelsernas centrum, att få vara med, bevittna, känna. Nu står jag här. Nu står jag här. Med en underkäke i handen.  

Under alla skynken sover patienten vidare medan femton personer arbetar i rummet. Temperaturen är inställd på 25.6 grader för att förhindra avkylning. Vi andra svettas. Två team med kirurger arbetar parallellt på två olika ställen av patientens kropp. Tar ben från ett annat ställe för att ersätta defekten som vi orsakat. Som cancer orsakat. Jag står vid patientens huvud med tre kirurger. Jag instrumenterar ensam åt tre kirurger. Fjärde veckan, jag är stolt över mig själv nu. Jag vågar stå rakryggad för jag kan.    


Min kropp är mörbultad. Det känns som om jag har sprungit ett maraton. En hel dag på helspänn, både fysiskt och mentalt. Men så roligt jag har haft. Spännande. I två veckor har jag vetat om detta, att jag skulle få vara med. På en operation som är så unik att den bara görs ett par gånger om året.
Min nyfikenhet och törst efter mer, erfarenhet, fick mig att glömma tid och rum. Alla känslor av hunger och dylikt försvann. Och att jag är öm nu är bara skönt för då vet jag att jag har gjort något. Bra. En av femton. Jag kan gå och lägga mig med rent samvete ikväll. Jag är på väg någonstans.

Instrument


Kommentarer
Postat av: Martina

Det är nog så, att människan inte vet och förstår smärtan förrän man väl är där själv. Det är då man satsar allt, för att man inte har något att förlora, förutom dem man älskar.

När man inte har några fler val än den "sista utvägen". Att få döden kastad i ansiktet och frågan om man är villig att våga, våga genomgå den sista operationen. Bära eller brista. Den dagen brast det. Tio läkare, alla sa nej utom en, han ville våga rädda...men det gick inte.

Jag vill fråga min pappa, men kan inte. Han fick de orden som ett slag i ansiktet. Måste vara fruktansvärt.

Jag saknar honom varje dag.

2007-02-07 @ 18:08:21
Postat av: englaanna

jag blir mer och mer imponerad ju mer som jag läser. detta måste vara... enormt stort. och jag som fortfarande tycker att i.m-injektioner och venprov är världens roligaste. jag håller med dig i din beundran av människokroppen, men... jag beundrar oxå dig.
*kram*
~a~

2007-02-16 @ 20:29:57
Postat av: englaanna

förresten... mina tankar kan inte låta bli att vandra till pappa. hur var det i operationssalen när kirurgen lade snitt, borrade upp skallbenet och letade upp astrocytomet? jag har läst operationsberättelsen. mer än hundra gånger. slagit upp vartenda begrepp, konsulterat en förstående neurolog om sjukdomen. men. jag får ju inte tillbaka pappa.
bara tankar. :/
*kram*

2007-02-16 @ 20:34:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback