Louisa

Jag är sjuk så sällan att jag hinner glömma bort mellan gångerna hur det känns. Ungefär två dagar om året brukar jag vara borta från skolan eller jobbet. Ibland inte ens det. Kände mig lite diffust konstig igår kväll vid läggdags men kunde inte sätta fingret på vad som var fel. I morse ringde den brutala väckarklockan före sex och jag hastade upp och började mina vanliga rutiner utan att hinna känna efter speciellt mycket. Påväg till bussen kände jag att något var på gång. Väl på jobbet kände jag mig halvsjuk och sen blev det bara värre under förmiddagen. Kraftig huvudvärk, ont i hela kroppen, stel i nacken, magont som inte liknade magkatarr. Febern kom smygandes och jag märkte hur huden över min bröstkorg blev varm. Men samtidigt ilningar av frossa genom kroppen och jag fick ta på mig extra tröjor. Men det hjälpte inte. Tittade med avund på de halvsovande patienterna under randiga uppvärmda täcken. Lyckligtvis var jag i salen där vi gör mindre ingrepp. Hade jag fått stå på en tretimmars operation hade jag verkligen inte orkat. Det är oerhört svårt att koncentrera sig med bultande huvudvärk och när alla rörelser gör ont.
Sju arbetskamrater var redan sjuka idag men tack vare att vi börjat ha neddragen verksamhet inför julen, klarade dem sig utan mig. Jag gick hem vid lunch. Kraftig smärta bakom ögonen, det gör ont när jag för blicken åt sidorna. Skönt att komma hem och byta till myskläder och ta värktablett och sen sov jag i soffan ett par timmar. När jag vaknade kändes det mycket bättre och jag kände mig nästan bra. En kort stund. Men märkte sen att det är långt ifrån över och nu under kvällen har febern återkommit men mina fötter och händer är iskalla. Huvudvärk och ont i ögonhålorna igen. Hjärtat slår så snabbt, av ansträngning, trots att jag är stilla. Har ändå varit så pass pigg att jag orkar sitta uppe och till och med långsamt röra mig genom rummen. Har ätit lite rostat bröd och druckit vatten, försiktigt.

Imorgon kommer jag stanna hemma. Alltid brukar jag få så dåligt samvete för det, trots att jag är sjuk, men inte denna gång. Framsteg. Jag vet att dem klarar sig utan mig. Dem får klara sig utan mig. Jag är hemma så sällan, jag är alltid där.
Så nu minns jag alltså hur det känns att vara sjuk. Men jag är så glad för att jag inte har ont i halsen. Hellre feber än smärta varje gång man sväljer eller täppt näsa så man inte kan sova bra och får sår efter allt snytande. Hellre feber än kraftigt illamående och yrsel i liggande läge. Känner mig inte speciellt ynklig. För att vara sjuk har jag det bra. Jag tänker på alla dem som har cancer. Som kämpar i månader, ibland år, mot smärtor och illamående, ångest och förlorad tid. Två tre dagar med feber och ont i hela kroppen är ingenting. Jag är ju hemma nu och ligger inte ensam på ett sunkigt hotellrum i Indien med insekter springandes i sängen. Det kommer gå över snart. Jag vet och är tacksam för det. Lilla.