Uppslukad

För en månad sen var jag i Berlin. Helt uppslukad av staden. I mitt huvud fanns bara bleka minnen. Ingenting var sig likt. Och det var nog bra tror jag, att jag inte hade planerat så mycket den här gången. För jag kände mig lugnare nu och mindre jagad. Av mig själv och kraven att utnyttja varje minut. Jag sov länge när jag behövde det. Jag gick i cirklar, många gånger, som det brukar bli. Men det kändes okej. Glöm alla krav och njut.
Husen fascinerade mig från första stund. Jag kan inte namnen på några stilar men plötsligt kände jag mig så fängslad av arkitekturen. Vad en byggnad ville säga. Hur den fick mig att känna. Vid floden, under utskjutande tak där uppe i himlen. Som en sagovärld men i grå betong med skarpa hörn. Form och känslan av något nytt. Att de var modiga de som vågade bygga det här. Husen. Som om jag inte kunde se mig mätt. Jag återvände nästan varje kväll. Och tittade i nytt ljus. Med nya ögon.

Alltid fanns väl historien i bakhuvudet. Det hemska som hänt och präglar staden. Hur så många kunde följa en man helt blint. Monument och minnesstenar och informativa skyltar. Namn ristade i sten och det får inte ske igen. Och då för många år sen besökte jag koncentrationslägret i utkanten av staden och gick längs muren. Såg resterna av fångvaktartornen och barackerna där de utfört medicinska experiment som enbart var sadistiska. Jag blev berörd och gick på brädgolvet där människor legat, utmärglade och dött. Det regnade den dagen i mars och jag minns träden i allén tillbaka till järnvägsstationen och jag frös.

Berlin är så stort och jag åkte buss och tunnelbana och spårvagn och tåg och båt för att ta mig fram. Och jag gick långa sträckor varje dag tills vaderna värkte och huden under fötterna blivit sliten och röd. Men jag älskar att gå så när jag är i en stad. Att vara fri och kunna välja riktning hela tiden. Gå mina egna vägar, mina stigar, som i skogen hemma. I en storstadsdjungel.

Besökte muren, det som fanns kvar. Tog på den, gick längs den men kunde nog ändå inte förstå. Hur det var på den tiden när människor sköts om de försökte fly. Likaså närmast pliktskyldigt fotograferade jag kända minnesmärken som alla besöker. Platser där turisterna samlades i skaror, ledda av någon med gul flagga och visselpipa. Och jag var förstås en av dem. En turist alltså, beväpnad med kamera, på en sorts jakt.

Vissa minnesbilder kom förstås tillbaka. Inne på det stora varuhuset. Gyllene glashissar upp till delikatessavdelningen som jag minns allra klarast. Ostron, hummer och lax. Fyrahundra sorters ost och rådjurssadel. Bakelser med krussiduller uppradade på parad. Och allting som går finns att köpa för pengar. Kocken i kritvit dräkt höjer slipad kniv över fisken som fortfarande är så färsk att den andas.

Kanske har insikten nått mig efter ett antal resor. Man hinner inte se allt. Men jag är glad nu för det jag fick uppleva och jag har funderat på vad jag tar med mig hem. Och jag tänker på det gamla riksdagshuset i skymningen, himlen ville aldrig mörkna där. En eftermiddag gick jag i den stora parken och hittade små stigar och dammar med grönt vatten. Trafiken tystnade i fjärran och jag kunde inte tro att jag befann mig mitt i en storstad. Kvittrande fåglar, tvinnade lianer runt träd. Stor rötter som i en sagobok och inte en människa i synhåll.
Jag tog spårvagnen ut mot förorten i öst. Satt bredvid bastanta gummor med knästrumpor under kjolen som handlat rotgrönsaker på torget. Utanför fönstret passerade bostadskomplexen i ledsen grå betong. Jag ville se det gamla öst och det fick jag. Återvände in till city, en tidsresa. Berlin är fyllt av kontraster.

Flera gånger promenerade jag hem i natten på mörka öde gator, ibland för långt mellan gatlyktornas sken. Då och då skenade hjärtat av rädsla över onödiga risktaganden. Ofta kom regnet när jag lämnat paraplyt hemma men det var ljummet sommarregn och alltid fanns en port eller ett träd att stå under en stund. 
I ett anspråkslöst hål i väggen vid järnvägsstationen åt jag den godaste pan pizzan jag någonsin smakat. Vilade trötta fötter vid en parkbänk och såg på människorna som passerade. Det är härligt att få glömde bort sig själv en stund, glömma var man kommer ifrån och bara se och lyssna.

         

Kommentarer
Postat av: Robban

Du verkar göra riktigt riktigt bra resor du!

2007-08-01 @ 22:23:29
Postat av: Louisa

Jag tror att det blir vad man gör det till.

2007-08-02 @ 12:30:36
Postat av: Martina

Svårt att hinna med allt, hinna med att se "allt" det där. Man vill, men måste samtidigt stanna upp och njuta. Om jag kunde, skulle jag vilja besöka varenda plats på vår jord, innan det är för sent. Det kommer inte bli så tyvärr, men det finns så många platser, så många människor, ställen, upptäckter..att man inte knappt vet i vilken ände man ska börja..

2007-08-03 @ 12:47:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback