Han sa nej

Mitt jobb är inte ett sånt där jobb som man bara stämplar ut ifrån på eftermiddagen och går hem. Alltid följer tankarna på patienterna och dagens händelser med hem. I sommar har tankarna varit mycket snällare än förut men likväl har dem funnits där. Speciellt vid läggdags när allting är tyst runt omkring.
Det är ovanligt att jag har ansvar för samma patienter varje dag under mer än en veckas tid men nu har det varit så. Ofta blir det att man får byta efter några dagar, beroende på schemat och vilka andra som jobbar. Många patienter stannar bara fyra, dem dagar på avdelningen och kan sen gå hem eller vidare till andra ställen. En del ligger hos oss i veckor. Och en del dör hos oss.

Den här mannen har jag alltså lärt känna. Det är inte så att vi har pratat speciellt mycket, för han är fåordig. Men jag märker att han känner igen mig och jag har lärt mig läsa av hans minspel under den gångna veckan. Han har varit sjuk och medtagen utan att någon riktigt vetat vad det beror på. Vi har diskuterat alla tänkbara diagnoser under storronderna och funderat ensamma vid skrivbordet. Klart att jag har gått hem ibland och tänkt på honom när jag är ledig. Önskat att vi kunnat hjälpa. Man känner sig maktlös när man ser någon lida varje dag. Och han är inte den som klagar. Jag har nästan fått dra ur honom information.

Jo så jag tycker att jag känner honom väl och för ett par dagar sen blev han sämre. Han kom fram till mig och försökte säga något, be om extra medicin antog jag, som han brukar. Men orden som han sa var inte riktiga ord. Betydelselösa ljud, sånt fenomen som jag bara läst om i böckerna. Vi kunde inte förstå vad han menade. Men jag förstod ju direkt att något hänt, inom honom.
Han blev allt sämre den kvällen, okontaktbar. Reagerade inte på tilltal eller beröring. Akuta prover, röntgen, syrgas, undersökningar, konsulter, morfin, lugnande. Plötsligt krampanfall och jag fick ringa jouren för att fråga om han skulle återupplivas om han slutade andas. Svaret blev helt väntat nej, han var ju gammal och multisjuk sen tidigare.

För första gången kändes det som om någon verkligen skulle dö under mitt pass. Jag gick hem den kvällen och det är klart att han fanns i mina tankar då. Väldigt mycket, i alla fall de närmaste timmarna. Och följande morgon. Förväntade mig att se hans namn utsuddat på tavlan nästa dag. Men han har förvånat oss alla.
Igår löstes mysteriet och de kom fram till vad han drabbats av. Behandling sattes genast in och idag var han lite, lite bättre. I alla fall kan vi som känner honom se en viss skillnad. Han har gradvis vaknat ur medvetslösheten. Börjat röra armar och ben spontant igen. Blinkar nu och har fokuserat blicken på oss ett par gånger. Sånt som man blir glad av.

Hela tiden har vi pratat med honom. Som om han var vaken. För säkert fanns han där någonstans under ytan. Instängd i en kropp som inte ville lyda. Det sista sinnet som släcks ut är hörseln har jag hört. Tänker själv hur det skulle vara att hamna i en sån situation. Hur rädd och förvirrad man troligen skulle vara. Så jag har fortsatt att ställa frågor, gett information om vad vi gör med honom. Injicera, inhalera, infundera, vända, tvätta, munvård, salvor, ögondroppar, lakanbyten. Och så i eftermiddag precis innan jag skulle gå hem var jag inne hos honom. Sa hans namn, rörde vid hans arm och frågade har du ont någonstans i kroppen utan att direkt förvänta mig något svar. Men då såg han på mig med dimmig blick och läpparna rörde sig sakta och han sa nej. Efter att ha vakat över honom i tre dagar, medvetslös, blev jag helt varm inombords. Ett fantastiskt framsteg. Ville rusa ut till expeditionen och tala om för alla att han svarat mig. Men jag visste att alla hade fullt upp med sitt och det finns flera andra patienter som är halvdåliga. Men sen log jag för mig själv flera gånger på vägen hem och tänkte på honom när jag gick vid havet på kvällen.

Jag jobbar med människor och förut önskade jag att jag efter dagens slut kunde trycka på en knapp och glömma allt som hänt, sluta tänka och känna. Jag vet ju att det inte går men jag tycker att jag har lärt mig att hantera det nu. Mycket bättre i alla fall. Och idag kände jag verkligen att det ger så oerhört mycket, de där små stunderna. Även om det också tar mycket kraft. Men det är helt klart värt det. Dagar som denna.


Kommentarer
Postat av: Robban

Det är härligt när solen skiner!

2007-08-30 @ 03:31:48
Postat av: martina

Hoppas han blir frisk igen, men konstigt att man just vid krampanfallet kom på vad han led av och inte innan, trots att ni gnuggat geniknölarna?

2007-08-30 @ 08:15:47
Postat av: Caroline

Det är inget 9-5 jobb och sen bara gå hem... Du klarar så mycket Lisa, du är grym! När ska du börja på operation då, har du fått en tjänst? Jag har börjat plugga på röntgen nu, det är jättekul, superbra lärare och klass, ångrar att jag inte tog denna inriktning direkt men det är dumt att ångra saker, jag har insett att jag varit djupt deprimerad i kanske 7-8 år men nu har jag mycket mer livskraft än någonsin bara sådär liksom, hoppar upp på morgonen och ger järnet på jobbet och skolan, kanske äntligen en vändning? Innan ville jag ju helst bara sova och gråta bort dagarna. Ta hand om dig! Kramar Caroline

2007-09-02 @ 13:59:12
Postat av: Louisa

Tack Caroline för att du tror på mig. Imorgon börjar jag på den nya avdelningen och konstigt nog är jag knappt alls nervös. Troligen för att jag har varit där på praktiken. Och kanske för att mitt självförtroende har växt under sommaren. Jag slutade i fredags och fick enbart fint beröm både av chefen och kollegorna. De sa att jag var lugn och strukturerad även under svår stress. Att jag var noggrann och seriös och verkligen jobbade hårt, hela tiden och det har jag verkligen. Det var så underbart att äntligen bli sedd och få uppskattning för det jag gör. Jag minns hur jag var och hur jag kände för bara ett år sen. Hur dåligt jag mådde på jobbet då och jag har växt så otroligt mycket sen dess. Både i min yrkesroll och som person. Jag är jättestolt över mig själv nu. Det har gått osannolikt bra för mig detta år. Jag bara hoppas att detta flyt fortsätter.

2007-09-02 @ 19:29:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback