Louisa

Två pojkar. Taniga med barnsligt slät hud. Tio elva år. Två kompisar. Ängsliga blickar från den ene. Bakåt i bussen. Där de andra sitter. Jag ser dem inte men jag kan inte undgå att höra deras röster. Skrik törstande efter uppmärksamhet. Två pojkar. Jag tror att de ska gå av vid hållplatsen men de har bara sökt skydd där framme bland de vuxna. Nära busschauffören i en nästan tom buss. Tidig eftermiddag. Ängsliga blickar, speciellt från den ene pojken när bussen åter saktar in. Medelklass villaområde. Skog och öppen gräsmatta. Gångvägar i soligt aprilljus men kalla vintervindar. Ett öde landskap utan mänskligt liv. Jag tror att dem kommer springa. Dem ser så ut. Jagade.
Dem börjar gå bortåt, tätt bredvid varandra. Över grässlänten. De andra, de som väsnades, tre killar i samma ålder hinner snart ifatt. Den tuffaste i vit t-shirt, inte lika tunn och tanig, ställer sig framför pojken med de ängsliga ögonen. Puttar på honom med båda händerna, orden hörs inte genom glasrutorna. Den ängsliges kamrat håller armen om sin vän. Som ett stöd, står sida vid sida. Jag finns här. Han släpper inte taget. Den tuffe gestikulerar, hans vänner står bakom och bredvid de två pojkarna. Som en ring. De två står helt stilla. Som skrämda djur i strålkastarsken. Inser att det inte finns någonstans att fly. Tre mot två. Öde landskap. Bussen rör sig sakta bortåt. Jag följer dem med blicken så långt jag kan se. Tittar på de andra passagerarna om dem ser det jag gör. Önskar att busschauffören ska stanna, gå av och ingripa. Vill inte åka vidare, vill inte lämna dem så. Försvarslösa. Anar vad som väntar. Den tuffa killen i vit t-shirt ger sig inte.

Om jag hade gått av på den hållplatsen hade jag gått emellan. Jag skulle ha gjort det. Sett till att dem skildes åt. Om. Jag skulle ha. För jag är inte rädd. Inte nu. Nu är jag vuxen och dem tio elva år. Mitt på dagen i ett villaområde i skogen. I idyllen. Jag skulle ha gått emellan om jag varit där. För att gottgöra det som ingen vuxen gjorde för mig.  

Ibland tror jag att jag låtsas att allt det där är över. Att det inte pågår längre, bara för att jag inte ser det lika ofta nu som när jag själv var i den åldern. Kanske har jag levt med en naiv förhoppning om att barn av idag är snällare mot varandra. Att det jag har läst om i tidningarna, åtgärder i skolor och på fritidsgårdar för att förhindra sånt, faktiskt fungerar. Att vuxna har blivit bättre på att lyssna, fråga, stödja. Att se. Men det går ju inte att skydda sig mot allt. Det är inte alltid någon vuxen där när man behöver det. Inte alltid någon som ser. Sällan någon som står bredvid och håller armen om. Vi två tillsammans.  

Det kommer alltid att finnas anledningar till att göra en annan människa illa. Det går alltid att hitta giltiga skäl. Hundra miljoner skäl. Du är för lång eller för kort eller har fel kläder. Du är för duktig i skolan eller pratar för ofta om ditt husdjur. Du har andra intressen som kanske står ut. Eller så blir du bara utvald. Bara för att. Dem ska ha någon att slå på. Ta ut sina egna frustrationer på. Sina egna känslor av otillräcklighet. Och de vuxnas närvaro kan inte skydda jämt. Onda blickar på lektionen blir till handgripligheter på rasten när ingen ser. Omvägar på vägen hem. Förstörda ytterkläder på vintern i fjärde klass. Punkterade cykeldäck. En boll i huvudet på rasten, som en hälsning. Tjuvnyp i korridoren och ett insparkat skåp. En öppnad sax mot halsen i ett hörn. Om du säger något.

Jag önskar att jag hade kunnat rädda den där pojken. Såg på hans kroppsspråk och på hans ängsliga blick att han visste vad som skulle hända när han gick av bussen. Det var inte första gången. Hans kompis la sin arm om honom innan de andra killarna ens kommit ifatt. För han visste ju också.
Kan inte låta bli att undra vad den ängslige och den elake har för relation. Är dem skolkamrater och tvingas träffas varje dag? Bor dem i samma område? Är dem med i samma idrottsklubb? Handlar det om avundsjuka över en finare cykel eller ett häftigare Tv-spel? Handlar det om hämnd för något som har skett tidigare? Oavsett bakgrund gör det så ont att se någon bli utsatt. Jag vill inte att någon ska behöva lida så. För dem där såren som oundvikligen uppstår kan ta många år att läka. Och kanske aldrig. Det är så svårt att glömma. Och när man väl tror att man har gått vidare. När man har rest till andra sidan jorden eller flyttat många mil. Då kan minsta lilla fortfarande väcka alla känslor till liv igen. På en millisekund. Väcka ilskan och bitterheten över förlorade år. 

Idag när jag själv inte gjorde något blev jag en av dem vuxna som jag som barn föraktade. Mina tankar, mina ord passar fortfarande så bra in i dagens samhälle. Ingen ser. Ingen hör. Ingen vill. Bry sig om.