Louisa

Det fanns ett träd. En stor ek. Som hade växt där i många många år. Runt den kraftiga stammen fanns en bänk i trä, att sitta på. Trädet stod vid en vägkorsning, en knutpunkt där man kunde sitta och studera allt och alla som passerade genom byn. En eller två huvudgator med nedgångna hus. Det var svårt att riktigt avgöra i mörkret. Det var sen kväll men luften var fortfarande klibbigt varm. Utan gatubelysning var det bara så mycket ljus att jag kunde urskilja människors siluetter. De få fordon som passerade rörde upp dammet på vägen och jag var tvungen att skyla ögonen en stund. En man sov ett par meter bort på en bit kartong. På en grusplan med kvarlämnorna av det som en gång varit en buss.
Jag väckte snart uppmärksamhet där jag satt under trädet. Männen samlades runt mig där i mörkret. Nyfikna. Ställde frågor. Vilket land kom jag ifrån. Hur gammal var jag. Hade jag en man. Varför reste jag ensam. Jag kramade min ryggsäck hårt med ena handen. Ville inte avslöja min rädsla. Ville inte visa mig sårbar. Jag ville egentligen bli lämnad i fred, sitta tyst och höra syrsornas bakgrundsmusik. Njuta av att kunna se stjärnhimlen alldeles klart. Men samtidigt var jag tacksam över att de fanns där för jag ville inte vara ensam i en by med en eller två gator och inga ljus på natten.
De lösdrivande hundarna närmade sig också, vädrade, nosade vid mina fötter. Ett gäng med ungdomar väsnades på håll och skrämde en ko som stod och sov på vägen. Jag hoppades att dem inte skulle närma sig och se mig. Insekter, mygg, surrade under trädets grenar. Det som de unga killarna på resebyrån hade kallat en busstation var alltså i praktiken bara en tom grusplan och ett träd.
Jag var väl medveten om att jag var helt utlämnad. Om jag hade försvunnit hade ingen saknat mig på många dagar. För jag var på väg från en stad till en annan. Om männen runt trädet hade bestämt sig för att göra mig illa hade jag knappast kunnat hindra dem för de var så många fler. Men inget hände. Jag väntade. De väntade med mig i natten för att jag var en sällsam fågel i en nedsläckt by. Och jag skämdes över min rädsla. Över att jag inte kunde lita på främlingarna. Att jag ibland tänkte att de var ociviliserade vildar. När mina fördomar kom fram.

Jag satt där i en timme. Under trädet. Innan bussen kom. Försenad. Och sen klev jag på och la mig tillrätta på en brits och vaggades i natten många mil. Längs kusten söderut. Tills solen gick upp i en ny stad.