Louisa

När samtalet kom var jag inte förberedd. Hade nästan glömt bort min ansökan. Befann mig helt i andra tankar. Både till tid och rum uppslukad av grupparbetet. Men jag fann snabbt fokus och min trevligaste röst.

Efter samtalet svepte en stor lättnad över mig. En glädje och hoppfullhet. Jag hade fått ett erkännande på att jag var tillräckligt bra. I telefonen lät chefen så glad och angelägen. Nu väntar en anställningsintervju i nästa vecka.

Jag var så glad sen. Resten av dagen. Vände bort huvudet och log mot fönsterrutan på bussen hem. Skuttade liksom tyngdlös över gräsmattan i solskenet. Som en liten flicka. Jag ville lyssna på musik på högsta volym och dansa över vardagsrumsgolvet. Jag hade kunnat springa en hel mil av ren glädje. Jag ville krama någon. Ville berätta för så många det fantastiska och allra helst för mina föräldrar. Men dem går inte att nå.

Men samtidigt med euforin aktualiseras också rädslan. Insikten om att det är på allvar nu. Det är en sak att skriva fina ord, att posta ett brev. Men att sen i egen hög person sitta på ett kontor framför någon och sälja sig själv. Jag har alltid varit rädd för det. Chefen var snäll att förvarna mig om att det kommer vara minst tre personer närvarande under intervjun. Jag kände mig genast granskad. Försöker att andas. Det är inget förhör. Jag står inte anklagad för något brott. Hon har hört av sig för att dem tycker att jag är intressant. För att de kan tänka sig att anställa mig. Inget annat.

Jag ljög inte i mitt brev. Men jag skrev så mycket positiva saker om mig själv att det gör mig nervös nu. Allt det där som de andra sa till mig under praktiken. Om mina goda egenskaper, som var så många. Och nu måste jag bevisa att det är sant. Kanske borde jag inte vara rädd för själva intervjun utan snarare för att få jobbet. För då måste jag leva upp till mina egna ord, mina egna krav, från dag ett och i all framtid. Jag får inte misslyckas. För dem sa ju att jag var exceptionell.

Det är inte första gången det här händer. Att bli kallad på en intervju och känna rädslan. Jag kan trösta mig med det. Men jag är övertygad om att det finns någon positiv lärdom även i det jobbiga. Även om jag inte får det här jobbet, även om jag skulle tacka nej, är det värt alla känslor som passerat igenom mig idag. För jag har känt mig så levande. Så oerhört levande och lätt. En glädje och massor av tillfällig energi och en stolthet över mig själv.