Louisa

Hon sa att hon såg på mig att jag var förändrad. Visserligen var det efter att jag hade berättat för henne hur jag hade haft det under de tre månader sen vi sist träffades. Men jag tror ändå att hon var ärlig. För jag märker ju själv att jag är förbättrad. Men inte alls lika mycket nu som då i början. Veckorna i januari februari när det underbara kom. Försiktigt krypande, nästan oidentifierbart men sen allt starkare. Nu börjar livet. Så här borde det ha varit hela tiden. Allting blev så lätt och så vackert. Och jag log för mig själv, så ofta, av vad jag tror var ren lycka. Över livet. Men sen avtog effekten och med den de vackra känslorna. Men hoppet har levt kvar. För nu vet jag vad som bor inne i mig. Vad som har överlevt en lång lång vinter.

Hon sa att hon var glad för min skull. Att det kändes skönt att kunna hjälpa någon och plötsligt kunde jag förstå henne. Alla gånger hon har sagt att vi är som kollegor. Jag vill ju också hjälpa människor att må bättre. Det är det som är mitt mål. Med studier och praktik och på avdelningen. Kanske har jag aldrig riktigt förstått henne förut. Att vi är så lika. För att jag stirrat mig blind på min roll som patient när jag sitter nedsjunken i hennes skinnfåtölj.

Hon skrev nya recept. Jag ska höja dosen för att se om den underbara lättnaden som jag kände under de där veckorna i januari februari kommer tillbaka. Hon tror det. Jag hoppas. Jag vill så innerligt känna som jag gjorde då. Jag förtjänar det. Det är en mänsklig rättighet att få må bra. Att tycka om sig själv. Att somna utan ångestfylld hjärtklappning och möta det dåliga samvetet i nattens alla drömmar. Eller att behöva möta det förflutna varje gång man ser sin spegelbild. Slippa tänka, analysera, varje minut och bara vara. Hitta det där lugnet i kroppen men ändå ha klara tankar. En harmoni som jag sällan känt förut.

När jag skulle gå frågade hon mig hur länge sen det var som jag sist hade känt något liknande. Hon förstod ju att det måste varit länge sen för jag har gått hos henne i många år och hela tiden har hon försökt hjälpa mig men inte riktigt lyckats. Så jag tänkte efter och räknade snabbt i huvudet. Det var nog sex sju år sen, svarade jag. När jag var nykär. Hon nickade.
Ute på gatan slog innebörden av det jag hade sagt emot mig. Den mulna himlen var ändå mer blå än grå och staden med sina gamla tegelhus var vacker. De gröna knopparna på träden ska snart slå ut. Och därför log jag stort för mig själv när ingen såg. Dagens besök gav mig nytt hopp och jag tänker göra allt för att få tillbaka den där känslan igen. För de där veckorna i januari februari kan jag omöjligen glömma.