Avdelningen

Har varit vaken sen före klockan sex i morse. Det var mörkt och minus fem och en halv grad ute. Det tog verkligen emot att gå upp och gå ut. Tröttheten har kommit i vågor under sena eftermiddagen och kvällen. Men datorn lockar mer än sängen som vanligt. Den håller mig kvar här.
Jag jobbade igår 13:00 - 21:30 och idag 06:45 - 15:30. Det var lugnt på avdelningen och alla mina patienter var riktigt trevliga. Det är otroligt hur snabbt man kan bli fäst vid någon. Men även till synes små skador kan dölja tragiska livsöden och jag påminns om hur bra jag har det, som är relativt frisk. Det är så lätt att glömma, ta för givet. Att man kan gå och stå, inte behöver matas, har alla armar och ben i behåll, inte behöver ta tio olika mediciner varje dag, inte behöver plågas av ständig smärta.

Det var ett tag sen jag jobbade nu och jag var lite orolig innan att jag skulle ha glömt bort viktiga saker. Men rutinerna satt inpräntade i mig, jag behövde bara tänka efter lite mer. Alla frågade förstås hur det gick för mig i skolan, nu när vi inte träffats på ett tag. När jag slutade i augusti lovade jag att komma och hälsa på men det har inte blivit av. Bara tanken gjorde mig nervös. Men det kändes roligt nu att träffas igen även om jag inte direkt gillar den extra uppmärksamheten som det medförde. Och att hoppa in så här i sin gamla roll får mig att fundera på om jag gjort rätt val. Vill jag verkligen byta bort hela livet på avdelningen?

Det är så många av sysslorna som jag kommer att sakna. Att dokumentera, att informera, att ta hand om, lägga en tröstande hand på axeln, ge ett leende till någon även när jag själv känner mig svag. Alla samtalen förstås men även dem små sakerna som att gå iväg med en remiss till röntgen, att få en liten paus från stressen och den höga ljudnivån på expeditionen. Ansvaret att hämta en nyvaken och ömtålig patient från operation som fortfarande luktar av narkosgas. Att ringa samtal i min yrkesroll. Även efter ett år känns det ibland häftigt att presentera sig med sin titel. Efter alla de gånger under praktikerna som man fick lägga till ordet "studerande" efter allt. Nu är jag fri, egen, klar, självständig. Men ändå en liten del i en stor process. Viktig dock.
Jag tycker om det praktiska som att stå och blanda medicin, de olika färgerna på kanylerna. Våra hyllor med läkemedel: färger, former, styrkor, paket. Journalmappar och papper som ska strimlas eller sparas eller skickas. Det som kan tyckas självklart men som tyvärr inte alltid är det: att alltid ge sitt yttersta för att ge ett gott bemötande. Att inte mitt i stressen och kaoset och konflikterna glömma bort att det är människorna som är det viktigaste. Att glömma hur det är att vara sjuk eller skadad och rädd i en ny miljö.

När jag tänker efter så här blir jag så glad för det som har varit. Dem positiva minnena som jag tagit med mig. Men framtiden gör mig rädd. Är det för att jag inte kan förutsäga hur den kommer bli? Men så har det ju alltid varit. Är det ännu mer på allvar nu?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback