Vinterblek
Ny delkurs nu i anatomi. Har haft flera intressanta föreläsningar av inspirerande kirurger men vi har fått se ganska makabra bilder också. Missbildade och döda barn. Tarmar fulla av cancer. En våldtagen kvinnas underliv. Hon hade blivit knivskuren där, som om inte våldtäkten var nog. Kirurgen som föreläste hade själv varit med och reparerat skadan. Verkligheten är brutal.
I operationssalen har jag stått och aborterat foster eller tittat ned i någons bukhåla och en kvart senare sitter man framför sin mikrovärmda spagetti och köttfärssåslunch.
Jag mötte en lärare i korridoren en morgon. I trappan. Hon stannade upp och såg på mig på flera meters håll och jag närmade mig sakta genom strömmen av människor. Undrade om det verkligen var mig hon tittade på. För jag var nog ganska anonym i en klass på hundra och det var ju ett par år sen nu. Kanske handledde hon något grupparbete som jag hade. Hon mindes inte mitt namn och jag mindes inte hennes. Men vi log och pratade ett par ord och efteråt kände jag mig konstig. Dem där korridorerna som bär minnen. Ibland är det inte så hemskt som jag befarat.
Har fått tillbaka den senaste tentan, den som jag var orolig för att jag inte klarat. Blev helt klart förvånad över att jag fick 40 av 42 poäng och jag är så stolt över mig själv och glad över att mina hjärna har en sån fantastisk kapacitet. Trots sömnbrist, näringsbrist och att den är överfull av negativa tankar. Denna termin har jag haft svårt med motivationen inför tentor och arbeten. Svårare än någon period tidigare. Har i princip börjat plugga först kvällen innan, bara lagt ned fyra fem timmar totalt och det är verkligen inget som jag rekommenderar. Det dåliga samvetet har gnagt varje dag i många veckor innan. Men jag är glad att det har gått vägen. På förra tentan hade jag 32 av 35 poäng. Önskar dock att graden av duktighet kunde överensstämma med graden av välbefinnande och hälsa.
Var nere på stan under lunchrasten. Gick lite snabbt igenom klädaffärerna. H&M, Vero Moda, Gina Tricot, Indiska, MQ. Ibland kan det gå månader utan att jag ser något som tilltalar mig. Varken kläder eller skor. Jag har pengar, jag vill handla, unna mig något för att jag varit duktig. Tror inte att jag förstår mig på dagens mode. Tycker om det enkla, det klassiska. Är jag inte tillräckligt hipp?
Min reflektion i bussfönstret en grå eftermiddag. Vinterblek, speciellt i svart polo. I spegeln. I korridoren. Blond, blåögd. Nordisk ljus hy. Det är jag. Så ser jag ut och jag tycker om det. Om vintern känner jag inga krav på att vara solbränd och brun. Varför låtsas vara något som jag inte är? Ett ideal. Jag låtsas för mycket redan. 