Tankeväckande
Har just sett en dokumentär på SVT om depressioner. Från första bildrutan kände jag mig berörd. Jag kände igen mig. Sekvenserna från ett stökigt hem var så träffande. Att hålla ordning blir betydelselöst. Allt det vardagliga. Prylar får ligga kvar, man slutar laga mat, slutar tvätta och duscha. Jag vet. Det blir svårt att klara av jobbet eller skolan. Relationer med vänner och familj förändras. Jag kan bara hålla med.
Det pratades om ECT (elbehandling) som den bästa lösningen. Bättre än mediciner och terapi. På Tv såg det inte så farligt ut när den deprimerade mannen fick ECT på sjukhuset. Men när jag var med en patient för ett par år sen, då såg det mer brutalt och dramatiskt ut minns jag. Och jag vet inte helt säkert om det var innan eller efter den händelsen som min psykiater föreslog att jag skulle prova ECT. Jag tackade nej. Var rädd för behandlingen och kände mig inte så dålig då. Har varit så mycket sämre, andra gånger. Jag hade behövt hjälpen då.
Jag har vänner som inte förstår varför jag inte hör av mig på tre månader. Varför jag inte orkar träffas ens ett par timmar. Och kanske är det mitt fel att dem inte förstår, för jag talar sällan klarspråk med någon om mina problem. Jag skäms över mina brister och min oförmåga. Varje bruten kontakt blir ett personligt misslyckande på listan.
Som den deprimerade mannen i filmen sa när han fick reda på att det fanns en fungerande behandling: Jag kan inte säga att jag har slängt bort tio år av mitt liv men jag skulle velat ha tio år med mindre smärta.
Exakt hans ord. Mina tankar. Dessa tio år (tolv egentligen) har format mig och gjort mig till den jag är. Det är omöjligt för mig att veta hur jag skulle varit om jag inte drabbats av det här. Men jag har många gånger undrat.
Det pratades om ECT (elbehandling) som den bästa lösningen. Bättre än mediciner och terapi. På Tv såg det inte så farligt ut när den deprimerade mannen fick ECT på sjukhuset. Men när jag var med en patient för ett par år sen, då såg det mer brutalt och dramatiskt ut minns jag. Och jag vet inte helt säkert om det var innan eller efter den händelsen som min psykiater föreslog att jag skulle prova ECT. Jag tackade nej. Var rädd för behandlingen och kände mig inte så dålig då. Har varit så mycket sämre, andra gånger. Jag hade behövt hjälpen då.
Jag har vänner som inte förstår varför jag inte hör av mig på tre månader. Varför jag inte orkar träffas ens ett par timmar. Och kanske är det mitt fel att dem inte förstår, för jag talar sällan klarspråk med någon om mina problem. Jag skäms över mina brister och min oförmåga. Varje bruten kontakt blir ett personligt misslyckande på listan.
Som den deprimerade mannen i filmen sa när han fick reda på att det fanns en fungerande behandling: Jag kan inte säga att jag har slängt bort tio år av mitt liv men jag skulle velat ha tio år med mindre smärta.
Exakt hans ord. Mina tankar. Dessa tio år (tolv egentligen) har format mig och gjort mig till den jag är. Det är omöjligt för mig att veta hur jag skulle varit om jag inte drabbats av det här. Men jag har många gånger undrat.
Kommentarer
Trackback