Plötsligt vemod

Svart

Korridorerna i skolan var mörka och tysta när jag kom. Det var strömavbrott, ryktades om att någon grävt av en kabel. Spårvagnarna stod också stilla i backen utanför.
Mörkret gjorde mig vemodig eller kanske var jag det redan innan. Jag ville gå runt i dem där korridorerna och bara vara. Bara tänka. Jag ville vara tyst och stilla och liten. Minnen från dåtiden kom fort.
Satt i klassrummet bland andra människor men jag längtade bara bort. Vi var flera som behövde dator och kopieringsmaskin men dem fungerade ju inte i strömlösheten. Sen ordnade det sig tillslut men den där känslan har förföljt mig resten av dagen.

Vi var på guidad rundtur i Sahlgrenskas nya traumasal. Imponerande teknik och en väldigt engagerad sköterska som berättade hur det brukar gå till när dem får ett traumalarm. Det var intressant men samtidigt ville jag bara gå hem.
Senare stod vi i en annan mindre sal och hon pratade om blod och rupturerade aortaanerysm och visade konstgjorda blodkärl i Gore-Tex. Jag har inget emot blod och liknande egentligen men jag började må lite illa då. Eller det första som hände var nog att jag fick ont i magen. Hade inte ätit så mycket lunch dumt nog. Sen kom yrseln och jag kände att jag blev blek och började svettas både på ryggen och i ansiktet. Vi hade stått upp stilla och lyssnat då i fyrtiofem minuter vilket jag brukar klara utan problem. Rörde lite på benen för att öka blodcirkulationen men det hjälpte inte. Tillslut kände jag att situationen inte höll längre. Det värsta var inte tanken på att svimma utan att göra det inför alla klasskamrater och en blivande kollega.
Så jag ursäktade mig lite tyst och gick ut ur salen och jag kände mig verkligen svag och konstig. Gick in på en toalett och jag fick syn på min spegelbild och jag var blek. Mer än bara vinterblek. Sjukligt blek. Fascinerande blek. Precis som vid ett tillfälle på praktiken i november när jag var tvungen att lämna salen med en liknande känsla.
Det fanns en soffa där i väntrummet som jag vilade på tills de andra var klara. Sen kändes det mycket bättre. Jag behövde bara sitta ned ett tag.

Jag är ledig resten av året nu. Låter ju så enormt länge men. Känner mig lite besviken över att jag inte känner mig gladare. Har i minst någon vecka bara längtat till denna dag, denna kväll när skolan är över. Räknat dagarna. Men nu känns det som när jag kom hem till min nymålade lägenhet; jag kunde inte riktigt uppskatta det. Inte känna den tacksamhet som jag rimligen borde.
Är även ganska besviken på mig själv för att jag inte tar hand om min kropp på ett bättre sätt. Mina matvanor speciellt. Förstår ju att jag skulle bli sjuk om jag höll på så här en längre tid. Ska försöka bättra mig.

Kommentarer
Postat av: Jenny

Du skriver bra! Man vill liksom läsa vidare och veta vad som ska hända härnäst.

Passar på att Önska dig en riktigt God Jul! :)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback