Louisa

Tillslut kom dem iväg. Christer Fuglesang och hans kamrater i rymdfärjan. En stor ilning gick igenom min kropp när klockan visade noll och elden från startraketerna upptog hela Tv-rutan. Var rädd för en återupprepning av Challengerolyckan. Tänker på alla människor som tittar på Tv världen över och framför allt alla dem som ser uppskjutningen live. Deras familj och vänner. Reportrar och experter. Om det skulle hända något. Om dem skulle dö.

Jag var väldigt fascinerad av rymden när jag var yngre. Läste de flesta böcker och tidningsartiklar som jag kom över. Såg varenda program på Tv. Studerade månen med kikare ute på gatan. Besökte observatorium. Läste om utrustning och teknik. Bilder på planeter, galaxer, kometer och rymdfärjor. Hade en bild från Cape Canaveral uppsatt på anslagstavlan. Som ett mål, att någon gång se det live. Jag drömde helt klart om att bli astronaut och resa iväg från vår planet. Döpte min hamster efter en av Jupiters månar. När jag var elva, tolv år.
Skrev ett fysikarbete i nian om solsystemet som jag fick högsta betyg på. Jag hade lagt ned (halva) min själ på det och läraren var imponerad och sa att han aldrig tidigare sett ett bättre arbete. Den kommentaren minns jag ännu. Tio år senare.

Jag är inte lika avundsjuk på Christer och dem andra nu. Tänker mer på riskerna. Har ju haft besvärande dödsångest i flera veckor innan jag bara skulle flyga till Asien/USA. Det vore underbart att vara tyngdlös en stund men att resa ut i rymden är verkligen få människor förunnat. Min dröm har bleknat. Fascinationen finns kanske kvar under ytan liksom gulblekta tidningsurklipp från 1992 i någon låda. Men nu för tiden är det människokroppen och dess komplexitet som gäller för mig.