Konsten att rensa

Att rensa bort saker har aldrig varit min starka sida. Jag tror att det ligger i släkten att vilja spara vissa saker för det kan ju komma till användning någon gång. Min mamma är sån och morfar också. Klipper ur saker ur tidningen och arkiverar i noggrant märkta tidskriftsamlare eller pärmar. Jag har lärt mig av dem.

Men tiderna förändras. Mormor och morfar har flyttat till äldreboende och mamma har tömt hela deras lägenhet. Det ryms mycket saker där. Ett helt liv. Många sparade tidningsurklipp, många böcker från 1940-talet, många gamla handväskor och kaffeserviser. Saker som verkligen är av värde och sånt som inte är det. Mamma har efter allt detta rensande riktat sitt granskande öga mot sig själv och sina egna gömmor av gamla kläder och prylar. Nu vill hon rensa och hon har inspirerat mig.

För min del skedde nog uppvaknandet redan i somras i samband med stamrenoveringen som gjorde mig hemlös i åtta veckor. Jag insåg då att jag hade en himla massa saker (främst kläder) som jag aldrig använde. Så jag började rensa ut lite då även om det var svårt i början. För mig handlar det om att alla saker bär med sig minnen från gångna tider. En tröja som jag hade i högstadiet, ett par byxor från gymnasiet. Dem hade jag när jag var lycklig med pojkvännen, när vi gick på bio, hånglade på bussen hem, när jag gick i korridorerna, när jag grät på toaletten. En rödrutig kjol som jag hade julen 1998. Jag var lycklig då. En t-shirt som jag köpte när jag nyss flyttat hit och som påminner om hur det var då. Att vara tjugo år. Den där stickade polotröjan som jag hade när jag läste psykologi på universitetet. Det är så svårt att göra sig av med sånt. Men jag måste. Jag kan inte skaffa större lägenhet bara för att få plats med alla gamla saker. Alla måste rensa ibland, så är det bara.

I september slängde jag tio par strumpor som jag haft sen gymnasiet. Alla var slitna i olika grad men jag hade så svårt att skiljas från dem för jag behövde bara se på dem så kom minnena tillbaka så starkt. Skolan, pojkvännen, jullov, sova över. Jag kan minnas den exakta dagen då jag köpte dem. På H&M på Hamngatan. Det är ju absurt egentligen. Varför ska jag spara tio slitna strumpor bara för att dem påminner mig om gymnasiet? Finns ingen logik i det.

Och jag upptäcker andra saker. Som den där tröjan som jag köpte för två år sen och ännu inte använt. Inser ju nu att jag antagligen aldrig kommer använda den och därför ska den bort. Liksom den där vasen som jag egentligen aldrig gillat och den där tavlan som inte passar någonstans. En del möbler också. Nu ska det bli fint här hemma. Nu har jag kommit över den värsta perioden och jag ser nästan fram emot att rensa ut det gamla. Bli fri från det. Jag vill ha plats för det nya. Kanske kan man se det som en metafor för livet.

Förutom kläder är jag svag för resekataloger. Vackra bilder, snygg design. Möjligheter och drömmar. Längtan bort till äventyret. Ett löfte om lycka? Har varit på en del resemässor och kommit hem med tio kilo kataloger varav hälften hamnar i en tidskriftssamlare och glöms bort. Hittar därför nu The official guide to London 2001, Hong Kong: A Traveller's Guide från 2000, China Travel Guide 2000, Malaysia 2001-2002 och massvis med broschyrer om Australien. Tror att jag för många år sen planerade att klippa ur lite bilder från Australien för att ha när jag klistrande in mina egna foton från resan  i ett album. Men det har inte blivit av, sex år senare. Skäms lite över det.

           

Kommentarer
Postat av: Martina

Snart tio år sedan jag var i Afrika och det finns fortfarande inget Afrika album klart, korten ligger fint i en plåtlåda i ett förråd..ett år har gått sedan jag upptäckte Thailand och Malaysia och fortfarande ej framkallat ett enda kort!Du behöver ej skämmas för att inte fixat med kort på sex år, men frågan är varför man drar sig för att göra det. För starka minnen är nog min anledning.

2007-01-15 @ 09:40:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback