En återkommande längtan
Har bläddrat igenom några gamla exemplar av resemagasinet Vagabond från 1998. Har genom åren sparat på mig en hel del saker och nu när jag förändrar här hemma, köpt ny bokhylla och så är det dags för viss utrensning.
Måste erkänna att min reslust kom tillbaka ganska rejält när jag läste reportagen och såg de härliga bilderna från fjärran länder. Trevliga minnen av hur det var att 1998 vara 18 år, snart ta studenten och veta att mitt livs resa väntade på mig. Fyra månader i Australien.
Efter Indien förra hösten har jag känt mig mätt på upplevelser av det slaget. Rädd också. För mig själv och för världen. Jag har inte velat resa. Inte längtat bort mer än någon enstaka gång. Inte dagdrömt på jobbet som tidigare. Jag har varit nöjd med livet hemma. Med att vara vid liv. Jag har inte orkat, inte velat ge mig ut igen. Inte haft den energin som krävs. Inte haft lusten. Under hösten har jag satsat allt på att klara skolan och kämpat mot dem krafter som vill få mig att stanna i sängen hela dagarna. Att resa har inte varit ett alternativ.
Och jag förstår ju nu, minns, varför jag sagt upp min prenumeration på Vagabond så många gånger. Jag älskar att läsa tidningen men samtidigt gör det så ont. Att var fast i den grå vardagen, i rutiner. Att gå en treårig utbildning och känna att det kommer dröja länge innan jag har råd och tid att ge mig iväg igen. Jag vill inte bli påmind om allt det som finns där ute. Om alla andra som reser. Långt eller nära. Därför har jag slutat läsa, en period. Men sen kommer lusten, längtan tillbaka. Som nu. Och den är svår att ignorera.
Måste erkänna att min reslust kom tillbaka ganska rejält när jag läste reportagen och såg de härliga bilderna från fjärran länder. Trevliga minnen av hur det var att 1998 vara 18 år, snart ta studenten och veta att mitt livs resa väntade på mig. Fyra månader i Australien.
Efter Indien förra hösten har jag känt mig mätt på upplevelser av det slaget. Rädd också. För mig själv och för världen. Jag har inte velat resa. Inte längtat bort mer än någon enstaka gång. Inte dagdrömt på jobbet som tidigare. Jag har varit nöjd med livet hemma. Med att vara vid liv. Jag har inte orkat, inte velat ge mig ut igen. Inte haft den energin som krävs. Inte haft lusten. Under hösten har jag satsat allt på att klara skolan och kämpat mot dem krafter som vill få mig att stanna i sängen hela dagarna. Att resa har inte varit ett alternativ.
Och jag förstår ju nu, minns, varför jag sagt upp min prenumeration på Vagabond så många gånger. Jag älskar att läsa tidningen men samtidigt gör det så ont. Att var fast i den grå vardagen, i rutiner. Att gå en treårig utbildning och känna att det kommer dröja länge innan jag har råd och tid att ge mig iväg igen. Jag vill inte bli påmind om allt det som finns där ute. Om alla andra som reser. Långt eller nära. Därför har jag slutat läsa, en period. Men sen kommer lusten, längtan tillbaka. Som nu. Och den är svår att ignorera.
Kommentarer
Trackback