Louisa

I en vecka har jag följt narkossköterskornas arbetsuppgifter. Den bästa veckan av alla praktikveckor hittills. Saker som jag varit fascinerad av i många många år, frågor som jag grubblat över, nyfikenheten. Nu har jag fått svar på mina frågor. Nu vet jag hur det går till, vad som verkligen händer när man är nedsövd. Pusselbitar har fallit på plats, min egen upplevelse för tio år sen. Att se på Tv och försöka göra sig en uppfattning är inte samma sak som att stå där själv och se någon glida bort, in i medvetslösheten.

Jag lämnar praktiken med positiva minnen och så många nya erfarenheter. Och även det jobbiga jag har sett har varit lärorikt. Saker som vi läst om i skolan men som är svårt att föreställa sig. När någon skakar okontrollerat i hela kroppen av frossa. Darrar, hackar tänder, huttrar, ber om fler filtar trots att vi just lagt på fyra stycken. En fysiologisk reaktion som egentligen inte har med kyla att göra utan jag tror den utlöses av alla mediciner vi gett under narkosen.
Kvinna som hade så ont att hon inte kunde ligga stilla, vred och vände, en kramp inne i kroppen utlöst av medicin. Hon var så fruktansvärt tapper och klagade inte och lyckades gå till operationsbordet alldeles själv. Men vad hjälplös jag kände mig då. Som åskådare. Det var ju meningen att vi skulle hjälpa henne inte göra det värre.

Jag har intuberat riktiga människor denna vecka. Fört ned slangen i halsen efter att dem fått sömnmedlet. Hållit fri luftväg (det är verkligen inte så lätt som det ser ut). Ibland under korta ingrepp har jag stått med en mask över någons ansikte och ventilerat för hand, tio andetag per minut. Krampen i mina armar sprider sig och gör dem darriga. Handledaren frågar om jag orkar lite till eller om hon ska ta över. Men jag vill inte ge upp för jag tänker att om jag var ensam, om jag var narkossköterska på riktigt, och jag gav upp för att jag hade ont i armarna skulle den här patienten dö. Så jag ger inte upp, för jag är inte sån. Och även om jag fortfarande har ont i armarna idag, vet jag att det beror på att jag har gjort något viktigt.

Min hjärna är högaktiv även på nätterna. Har alltid väldigt fragmenterad sömn när jag gör uppehåll från sömntabletterna på helgen. Vaken varje halvtimme. Drömde i natt en massa konstigt. Saker jag sett på Tv igår blev till bas för mardrömmarna. Indien. Musik. Tåg. Spindlar. Den längsta mardrömmen handlade naturligtvis om sjukhus. Jag var narkossköterska och ensam med en nedsövd patient och jag förstod mig inte riktigt på alla funktioner på monitorn/narkosapparaten. Bristen på kontroll gjorde mig stressad. Det var en obehaglig situation och jag hade svårt att hålla patienten vid liv.
Är ju inte konstigt att jag drömmer om såna här situationer. Förstår att min hjärna behöver bearbeta alla intryck från den gångna veckan. Och jag tänker ju mycket på och har länge gjort, att man i mitt yrke är ansvarig för någon annans liv. Och rädslan för att misslyckas.